Svenska Bibeln 1917

Predikaren 7

1Ty vem vet vad gott som skall hända en människa i livet, under de fåfängliga livsdagar som hon får framleva, lik en skugga? Och vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske under solen? Predikaren, 7 Kapitlet Sorg och glädje, rättfärdighet och orättfärdighet, vishet, kvinnors ondska m. m.

2Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen.

3Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat.

4Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl.

5De visas hjärtan äro i sorgehus, och dårarnas hjärtan i hus där man glädes.

6Bättre är att höra förebråelser av en vis man än att få höra sång av dårar.

7Ty såsom sprakandet av törne under grytan, så är dårarnas löje. Också detta är fåfänglighet.

8Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre, och mutor fördärva hjärtat.

9Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse; bättre är en tålmodig man än en högmodig.

10Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma dig, ty grämelse bor i dårars bröst.

11Spörj icke: »Varav kommer det att forna dagar voro bättre än våra?» Ty icke av vishet kan du fråga så.

12Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer i värde för dom som se solen.

13Ty under vishetens beskärm är man såsom under penningens beskärm, men den förståndiges förmån är att visheten behåller sin ägare vid liv.

14Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt?

15Var alltså vid gott mod under den goda dagen, och betänk under den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra, för att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall ske, när hon är borta.

16Det ena som det andra har jag sett under mina fåfängliga dagar: mången rättfärdig som har förgåtts i sin rättfärdighet, och mången orättfärdig som länge har fått leva i sin ondska.

17Var icke alltför rättfärdighet, och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv?

18Var icke alltför orättfärdig, och var icke en dåre; icke vill du dö i förtid?

19Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.

20Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i staden.

21Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och icke begår någon synd.

22Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig.

23Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har uttalat förbannelser över andra.

24Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet. Jag sade: »Jag vill bliva vis», men visheten förblev fjärran ifrån mig.

25Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det?

26När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman, och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och dåraktigheten i dess oförnuft,

27då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fånge.

28Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman.

29Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.

30Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.


Skriv en recension




Kommentarer